Very freeeescht.
Kan inte komma över att jag inte tvättat håret sen juldagen och att det ändå ser hyfsat fräscht ut.
Hade jag varit en fjortis så hade jag skrivit: torrschampo <3
JAG VILL ALDRIG MER TVÄTTA HÅRET!!!
Men det är ju nyårsafton idag. Och ni vet ju vad det gamla talesättet säger om de som firar in det nya året med otvättat hår.
"de skall förföljas av sjukdom och död,
och måste hela året äta mögligt bröd."
Just det.
Violett Vegetariana
Violett är 23 år och militant vegan. Hon är uppvuxen i ett kollektiv i Göteborg, där hon fortfarande bor kvar, och studerar till hästmassös. Hon rakar sig aldrig under armarna eller på benen och är förutom militant vegan en arg liten feminist.
Hennes efternamn är konstigt nog inte taget utan är ett släktnamn som går flera århundraden tillbaka.
Hon tycker att djur är värda minst lika mycket som människor och brukar släppa ut minkar och spreja dem med permanent neongrön färg. Så att ingen ska plocka upp de stackars överkörda minkarna och sy en pälsjacka utav dem. Hon är så jävla smart alltså, tänker på allt.
Violett är läskigt smal. Hon äter i princip bara grönsaker. Hennes favoriträtt är morotsstavar. Men hon mår lite dåligt över att äta grönsaker. Vem är hon att äta upp de stackars kaninernas mat??
Så ibland brukar hon äta hö istället. För att stilla sitt lilla samvete.
Det här med att släppa ut minkar, befria grisar innan jul och kasta brandbomber på människor som använder päls har det dock varit dåligt med den sista tiden. Violett har liksom inte så mycket energi. Hon orkar knappt gå ur sängen för att hämta mer hö ur skafferiet.
Kanske håller hon på att få influensan?
Så att..
Hahaha, nu trodde ni säkert att jag tänkte skriva att jag ska börja med det igen. Lurad! Hehehe. Det har jag verkligen inte tid med. Jag har ju för fan inte ens tid att tvätta håret?
Problemet är knappast att jag har för mycket att göra. Istället är det så att jag sover bort all min tid.
Idag hade jag tänkt vända tillbaka dygnet genom att tvinga upp mig själv vid åtta.
Klockan halv ett lämnade jag min varma gosiga säng. (OBS. Syrran har åkt hem så jag har flyttat över till hennes rum. No more spjälor mellan revbenen på mig inte!)
Fail, som man säger på engelska.
Och nej. Det är ingen lampa i bakgrunden. Det är min gloria. För att jag är så godhjärtad och typ helgonlik.
Anna-Lena Molander
Anna-Lena är 42 år gammal och något av ett hälso-freak. Hon brukar gå upp klockan 4 varje morgon för att hinna springa en mil innan det är dags att koka fiberberikad havregrynsgröt till hennes två havtöntiga barn.
Anna-Lena själv tycker inte att hennes barn är särskilt töntiga. Men det gör alla andra.
Anna-Lena håller stenhårt på regeln att man ska äta fisk minst tre gånger i veckan. Hon är så rädd för att hon ska äta för lite fisk att hon för säkerhetsskull äter fisk till varje måltid. Plus att hon sväljer en näve omega 3 kapslar ett par gånger om dagen. Bäst att vara på det säkra sidan.
Hennes favorit är att äta tonfisk direkt ur burken. Så jäkla praktiskt mellanmål! Vill man lyxa till det så kan man äta med gaffel. Annars går det lika bra med fingrarna.
Anna-Lenas man lämnade henne för fem år sedan. Han stod inte ut med att hennes fingrar alltid luktade fisk. Anna-Lena grät ett par veckor. Sen började hon tröstäta makrill direkt ur burken. Med bara händerna.
Hon har inte träffat någon ny man än.
Freeesch! Eller?
Jag har inte tvättat mitt hår sen i söndags. Och DET SYNS INTE!!!
Jag fick nämligen asfestligt torrschampo i julklapp. Det luktar jättegott. Det luktar kaka.
Men lukten är inte det bästa. Det bästa är att jag ALDRIG MER BEHÖVER TVÄTTA HÅRET!
Sandra Karlsson.
Sandra är 25 år gammal och skrämmande förtjust i kött. Det spelar inte så stor roll vad det är för kött, så länge det är ett däggdjur som fått sätta livet till för att hon ska bli mätt.
Sandra är uppvuxen på en bondgård någonstans på den svenska landsbygden. Stället har säkerligen ett namn men det är så litet att det inte är värt att nämnas. Du har aldrig hört talas om det ändå.
Sandras far är grisbonde och det har blivit mycket fläskfilé i hennes uppväxt. För att inte tala om skinka. I hennes familj var man inte så mycket för julskinka utan man körde året-runt-skinka. Trots det har Sandra inte tröttnat och hon täcker sin dagliga frukostmacka med en två centimeter tjock skinkskiva. Och toppar med tre skivor bacon. För att hon kan. Och för att hon gillar kött.
Hennes absoluta favorit är nog ändå revben. För att det känns så härligt primitivt att slita bort köttstycken med tänderna. Sandras tänder är sylvassa och nästan lite vampyrlika. Det blir lätt så när man äter så mycket kött som hon gör. Hela hon är ganska vampyrlik. Hon är ganska blek och så gillar hon sitt kött blodigt. De få gångerna hon äter kyckling vill hon även bli serverad den lättstekt och kraftigt rosa. Hon tycker om att leva farligt den där Sandra. Det gör hon.
Till alla er som någon gång tvivlat på min konstnärliga talang.
VAD SA NI NU DÅ??
Jaja..
Ni undrar säkert vad jag fick i julklapp och så där. Har inte riktigt tid att redogöra för alla gåvor som min släkt har öst över mig nu, måste dricka öl liksom. Men av min syster fick jag i alla fall en hink med modellera.
Tillverkade givetvis en extremt verklighetstrogen hamburgare av leran det första jag gjorde.
När vet man att det är jul egentligen?
Många är de mejl jag har fått av er läsare där ni frågar mig hur man vet att det är jul.
Svaret på den frågan är ganska enkel.
När era mödrar tar på sig ett par egensydda Rudolfhorn och stolt vill fotograferas tillsammans med ett bröd format som ett grishuvud, då mina vänner, då. Då är det jul.
God jul från oss båda! Syrran hälsar också.
Upptagen.
Ligger på mamsens springbok-kudde och smeker den lilla svansen. Har egentligen ej tid att blogga nu när det är jul. Har gjort jättemycket, jättefult julgodis idag och rimmat jättedåliga rim. Det tar sin lilla tid, ser ni.
Är så extremt dålig på att rimma i år!
När min syster uppgivet frågar mig varför jag försöker klämma in "arsle" i vartenda rim och jag som svar suckar och säger att jag önskar att vi vore utvecklingsstörda så vi hade kommit undan med våra tråkiga rim som inte ens rimmar blir jag lite rädd för mig själv.
Rimma är ju min specialité? Vad har hänt? Det är ju min reservplan och fall back career: rimmerska.
Så jäkla bittert när man upptäcker att man är talanglös.
Har asmånga sköna karaktärer till er i mellandagarna. Och en eller annan festlig överraskning. Stay tuned liksom.
Äntligen hemma!
Vaknade upp i min barndomssäng. En avsågad våningssäng där man känner varenda bräda så väl att man ibland glider ner med ett revben eller två emellan dem.
Då vänder man sig så man ligger på mage istället och känner hur det lösa bukfettet pressas ner mellan brädorna och man formas till en halvinpackad kassler.
Sen somnar man ändå. Och drömmer om fluffiga drömvärldar med rosa sagodjur. För att det var det man gjorde som barn?
Sen vaknar man. Brygger en kopp kaffe och gör en macka med något festligt pålägg som man aldrig har hemma själv. Läser rubrikerna i Värnamo Nyheter och sätter på "efter tio".
För hur obekväm den där sängen än må vara så vaknar man aldrig innan tio. ALDRIG!
Observera de glittriga hästarna som galopperar på sängkarmen. Hatade jag den sängen redan som barn??
Lite blodtörstig..
Får därför karva i mig det sista av en liten bit gammal brie till lunch.
Men tyck inte synd om mig! Om fyra timmar är jag i Gnosjö och då ska jag få riktig mat. Har önskat mig någon form av kött, fisk eller fågel. Skiter fullständigt i vad. Så länge det är någon form av dött djur.
Hääääj!!!!
Nu sitter jag i soffan i min jude-t-shirt och känner mig lite stressad. Om några timmar åker jag hem till min lilla barndomshåla och jag måste innan detta både packa och inhandla julklappar.
Plus att jag har gjort det stora misstaget att måla en tavla i oljefärg utan att vara medveten om att det tar FLERA DAGAR FÖR DEN ATT TORKA?? Känns lite sådär att packa ner den i resväskan bland mina nytvättade klädnader?
Jaja. Annars får jag väl gå runt i jude-t-shirten hela julen. Det blir alltså en win-win-situation hur jag än gör.
Julstress och hets.
Jag har så fruktansvärt mycket att fixa och dona med innan jag åker hem till mina uppfödare imorgon. Det ska städas, diskas, handlas julklappar, tvättas, packas, målas tavlor, skrivas böcker och ätas pepparkakor.
Lik förbannat ligger jag som en strandad val i soffan och spelar wordfeud medan jag bälgar i mig cola direkt ur 2-liters-flaskan.
Måste. Skärpa. Mig.
Jag förlorar ju för fan!
Mannen som hatade hästar. Och alla andra djur. Del 7.
Hela köra-på-grannens-cockerspaniel incidenten hade löst sig förvånansvärt bra. Grannen hade rutit och skällt i cirkus en timme men som tur var hade han förmågan att stänga av och tänka på annat. Han hade återupplevt hela krocken i fantasin, om och om igen. Ända från den mjuka dunsen mot kofångaren till hur hunden som i slow motion rullade först upp på motorhuven och sedan ner, ackompanjerat av det i hans öron ljuvliga ylet.
Därför gick timmen ganska fort. Grannen tolkade hans tystnad som att han var djupt ångerfull och mådde dåligt över händelsen. Så efter hon rutit färdigt var det hon som bad honom om ursäkt. Det var ju trots allt en olyckshändelse.
Visst var det en olyckshändelse, tänkte han. Men det hade det inte behövt vara. Hur många gånger hade han inte drömt om att köra på den där äckliga lilla hunden? Tur att granntanten inte visste det.
Klockan var nästan halv sju när han kom innanför dörren och han hade knappt hunnit få av sig sina fotriktiga kängor i svart skinn när telefonen ringde. Han slet snabbt upp sin svarta iPhone 4 ur byxfickan och svarade.
– Hej! Jag heter Monica Sällström och ringer från produktionsbolaget Gnägg. Vi håller på att starta upp ett nytt program som handlar om relationer mellan människor och djur. Jag fick ditt nummer av din syster som berättade att du är rädd för djur och jag undrar om du skulle ha lust att vara deltagare i vårt program?
Han visste inte riktigt vad som hade flugit i honom men när den där TV-kvinnan ringde hade han knappt ställt några frågor utan genast tackat ja till erbjudandet. Han visste att det väldigt olikt honom men vad fan, hur ofta fick man chansen att vara med i TV liksom?
Redan imorgon skulle han träffa kvinnan som skulle ge honom mer information och han kände en pirrande känsla i hela kroppen. Det var en känsla han inte hade känt på väldigt länge och han kunde inte riktigt placera den. Han kände inte alls igen den. Men för oss vanliga människor som känner den här känslan lite oftare så var det en känsla av hoppfullhet och exaltering. Även kallad livsglädje.
Ny vecka. Nya tag?
Kollade precis på en dokumentär om Påsköns befolkning. Den involverade miljontals råttor och folkmord. Bra start på dagen.
Jag struntar i att webcama en bild på mig själv för den hade sett exakt likadan ut som gårdagens. Scrolla ner och njut av den om ni vill.
Hej så länge. Jag lovar att hålla er uppdaterade när det gäller min kliva-upp-status.
Mannen som hatade hästar. Och alla andra djur. Del 6
Han var inne på dagens 24:e ljusstake och gäspade stort. I hans hörlurar sjöng någon amerikansk poptjej om disko och olycklig kärlek. Han gäspade igen och slickade sig runt munnen. Det smakade bearnaise. Han torkade av sig med baksidan av handen och fann att han hade intorkad sås på hela kinden. Han suckade tungt.
Han hade försovit sig nästan en timme i pizzakartongen och varken haft tid att borsta tänder eller titta sig i spegeln innan han tog sin skruttiga Ford till Ivars Borr och Svarv. Nu blev han tvungen att jobba över en timme idag också, tänkte han bistert och sträckte sig efter dagens 25:e ljusstake.
Han borde kanske skaffa sig en sån dära ipod, tänkte han. Så slapp han lyssna på Mix Megapols värdelösa låtar dagarna i ända. Då hade han kunnat lyssna på Lisa Ekdahl och Orup hur mycket han ville. Han blev glad av tanken och började nynna på ”Himlen runt hörnet” och tog ett litet hoppsasteg i otakt med svarven. Han slant med ljusstaken och den blev ojämn.
Sablar! väste han mellan sammanpressade läppar och gömde den förstörda ljusstaken under lite trasig presenning i soptunnan bredvid honom. Hela tunnan var full av veckans tidigare misslyckanden och han påminde sig själv om att tömma soptunnan innan han gick hem. Han var redan tillräckligt impopulär hos både chef och arbetskamrater. De behövde knappast få veta att han var värdelös på sitt jobb också.
Visarna på klockan sniglade sig fram och när klockan väl slog fem hade han nästan gett upp hoppet om att han någonsin skulle få åka hem.
Lättat slet han av sig hörselskydden och gick med snabba steg mot bilen och körde snabbt därifrån.
Han visste att han körde alldeles för fort men han orkade faktiskt inte hålla hastigheten idag. Inte för att han någonsin orkade det men idag var det faktiskt lite synd om honom. Världens längsta arbetsdag med bearnaise i hela fejset liksom. Kom igen. Nu ville han bara hem och ta en dusch.
Han svängde in på sin gata och gäspade stort. För en sekund slöt han ögonen men öppnade dem chockat när han hörde ett högt, utdraget yl.
Fan. Han hade kört på grannens cockerspaniel.
Varför var hunden ute och gick själv? undrade han stilla och klev ut ur bilen bara för att upptäcka grannen stående runt hörnet med ett koppel i handen. Ett koppel med en död hund i.
Han fick bita sig i läppen för att kväva ett fniss. Hans granne hade aldrig varit särskilt förtjust i honom och efter det här så kunde han väl glömma de krystade hälsningsfraser de i vanliga fall brukade utbyta.
Han tog ett djupt andetag för att samla mod och började gå mot grannen. Det skulle bli en lång kväll, tänkte han stilla för sig själv.
Godmorgon barn!
Idag mår jag bra. För det är lite så jag jobbar. Palla vara bakis liksom?
Jag ber om ursäkt för gårdagens frånvaro på bloggen men jag och Linnéa var tvugna att roadtrippa runt i hela halva Småland. Sen åkte vi till Borgholm. Och åt en korv på Q8. Very, very festligt.
Men som plåster på såren ska ni få att nytt avsnitt av "Mannen som hatade hästar" sen.
Puss och kram amalgam!
Mannen som hatade hästar. Och alla andra djur. Del 5.
Efter att ha överlevt en eftermiddags barnvaktande, och uppfyllt sin plikt som morbror för den här månaden, var han utsvulten. Utsvulten och irriterad. Men mest utsvulten.
Han hade kunnat äta en hel jävla häst, tänkte han förnöjt och slet av papperet till sin BigMc. Han svalde den i två tuggor och grymtade till av välbehag. Hamburgare nummer två gick samma öde till mötes innan han tog av sig ytterkläderna och fortsatte in i köket.
Egentligen hade han inte tänkt dricka något idag, det hade kanske blivit lite för mycket den senaste tiden. Men vad fan, efter att ha spenderat tre hela jävla timmar, 180 långa minuter, tillsammans med ett barn så var han ta mig tusan i alla fall värd EN kall öl.
Han knäckte en Pripps blå och rös till av lättnad när han hörde det välbekanta pysandet.
Han hann knappt rysa färdigt innan burken var tom. Och utan närmare eftertanke svepte han ännu en burk i två, eller tre klunkar.
Sedan var det dags för höjdpunkten. Specialpizza á la Bengt.
Bengt var namnet hans far hade givit honom utan att rådfråga modern. Modern hade velat att han skulle heta Torgny. Men nu blev det Bengt och han kunde ärligt talat inte bry sig mindre om vad folk kallade honom. Fast det hade ju varit coolt att heta Bruce, tänkte han drömmande i nästa andetag.
Hans tankar driftade iväg och han var plötsligt actionhjälten som räddade den vackra unga kvinnan från en säker död. Kvinnan i hans tankar hade stripigt hår, taskig blondering och en oproportionerlig glugg mellan framtänderna.
Gunlög, fräste han argt och återvände till verkligheten och sin specialpizza. Genast blev han glad igen.
Han vek högtidsfullt och försiktigt upp pizzakartongen och drog in den härliga aromen som steg upp mot hans näsborrar i synliga ångor.
Återigen hade han passerat gränsen för hur mycket dött djur som egentligen får plats på en pizza. En härlig blandning av skinka, fläskfilé, oxfilé, köttfärs, salami och bacon tornade upp sig som en liten alptopp på en botten av deg. Degen var täckt av så mycket ost att det räckte att titta på den för att artärerna skulle täppas igen och att kolesterolvärdet skulle nå så höga nivåer att man kunde fråga sig om han inte i själva verkat var en aning självmordsbenägen.
Pricken över i:t var den näven kycklingkebab som balanserade längst upp på toppen och han njöt av åsynen av detta konstnärliga mästerverk innan han hällde på tre burkar bearnaisesås och blandade runt.
Han tog fram kniv och gaffel och började skyffla in anrättningen i sin oborstade käft likt ett Biafrabarn som kommit över en tunna majsgröt.
Tio minuter senare var pizzan slut och han hade somnat med ansiktet i den bearnaisekladdiga kartongen. Där skulle han bli liggande tills morning has broken och han återigen kom för sent till jobbet.
Konstnärligt, kulturellt, förlossningsskador och så vidare.
Sitter på Kullzéenska, dricker kaffe och skriver om mannen som hatade hästar. Hur konstnärligt?????
Linnéa sitter mittemot och låtsas skriva på sin C-uppsats. Men mest pratar hon upprört och detaljrikt om något program hon sett om förlossningsskador. Vilket gör min lilla mage, som redan fått alldeles för mycket kaffe idag, väldigt upprörd.
Jag rekommenderar henne att se dokumentären om delfinpojken istället och vänder tillbaka till mannen som hatar hästar. Life goes on.
God morgon människor!
Tänk sen när man skaffar sig barn och blir TVUNGEN att titta på skiten? Lika bra att undvika det medans man kan, va?
Dagens vuxna julkalender uppmanade till att börja dagen med ett leende. För då är det gjort.
Jag hörde vad de sa och drog upp mina nariga små mungipor så långt det gick. Det kändes.. oäkta? Men nu är det gjort som sagt.
Nu ska jag gå och köpa kräftor. Det är kanske det klokaste man kan göra en regnig dag i december.
Jenny Karlström
Jenny är 27 år gammal och kommer ursprungligen från Lilla Edet. Där man tillverkar toalettpapper, ni vet. Numera bor hon i Örebro och jobbar som högstadielärarinna. Hon undervisar i svenska på dagtid men jobbar på en lokal svartklubb som strippa på kvällstid.
Lärarlönen täcker knappast hennes shoppingberoende. Igår råkade hon vinna en budgivning på Michael Jacksons gamla tandborste. Hon hatar Michael Jackson.
Nu blir hon tvungen att jobba extra på både jul och nyår. Hon hatar verkligen Michael Jackson.
Och så var det torsdag igen.
Jag besparar er en redogörelse av min händelselösa dag men för er som är intresserade så kan jag bara nämna att den har bestått av sömn, dokumentär och fika. I den ordningen. Och inget mer.
Tänkte följa upp med lite soppa på tetra till middag om en stund. Och en halv flaska rött. Hela kostcirkeln där, ser ni.
Plus att jag har promenarat in till stan och tillbaka idag. Hälsosam dag: check!
Annars så har jag funderat en hel del över min hårfärg idag. Är väldigt sugen på att bli blond igen. Min nuvarande hårfärg är liksom lite ofräsch. Den har samma färg som mina väggar??
Bild!
Jag har ju lovat er att ni ska få träffa Karolin. Men hon är så satans svår att fånga på bild den tjejen alltså! Det går rykten om att hennes mamma har tröttnat på henne och att det nu är Karolin själv som är inlåst på vinden. Men så fort hon har klöst sig ut (ryktet säger även att hon har låtit sina naglar växa och försöker forma lillfingernageln likt en nyckel, som kan passa i det lilla hänglås som håller henne på plats.) så dyker hon upp här på bloggen.
Istället så bjuder jag på en bild på mig själv. Den är så mörk att det är svårt att avgöra var jag slutar och soffan börjar. Man kan leka med tanken att jag inte alls slutar och soffan inte alls börjar. Att jag är något slags missformat freak.
Det är kul.
Vad jag gör om dagarna.
Ni vill säkert veta vad jag har haft för mig idag så vi börjar där.
1. Jag vaknade av mitt alarm vid halv tio och försökte komma på en anledning till att gå upp överhuvudtaget.
2. Snoozade 20 minuter innan jag kom på att jag skulle träffa Louise vid kvart över tio.
3. Upptäckte att mitt hår var fett.
4. Bestämde mig för att ta en dusch.
5. Åt en kiwi.
6. Fick bråttom.
7. Mötte upp Louise och åkte till Hansa City i ett försök till att shoppa julklappar.
8. Åkte tillbaka till stan med ett par nya kängor till mig och inga julklappar till någon.
9. Åt tio bitar sushi. Räka, lax och rullar. Som vanligt. Varför ändra på ett vinnande koncept?
10. Mådde illa och blev trött.
11. Gick en sväng på stan för att hitta mina ännu ej funna julklappar.
12. Hittade inget och köpte istället ansiktskräm och deodorant till mig själv.
13. Gick hem.
14. Hade fått post. Buffé och Topphälsa. Undrade när fan jag hade börjat prenumerera på Topphälsa egentligen? Hatar den tidningen ju? Kunde verkligen inte minnas och konstaterade att jag förmodligen fallit för någon premie. Hoppas det är nåt bra. Note to self: säg upp prenumeration.
15. Bläddrade igenom skiten på 42 sekunder.
16. Gjorde en kopp kaffe.
17. Wordfeudade lite medan jag tittade på Expedition julklapp och rim & reson.
18. Drack up mitt lite för svala kaffe.
19. Satte på dox. Delfinpojken. Blev lite rörd.
20. Grät en skvätt över mitt eget liv.
21. Tände lite lampor. Det var jävligt mörkt liksom.
22. Loggade in på bloggen.
23. Skriver.
Några frågor på det? Annars hörs vi senare. När jag har gjort något mer festligt alltså.
Mannen som hatade hästar. Och alla andra djur. Del 4.
”En, två, en, två! En stövel och en sko. Vänster fot i backen, NU! Där satt den! Det var väl inget svårt med det? Jo. Det var det! Då tar vi det en gång till. En, två, en, två!”
”Nej! INTE EN GÅNG TILL! Det är väl för fan inte svårt!?” tänkte han trött och irriterat och tittade på den lilla människan i rosa bävernylonsoverall som marscherade i otakt bredvid honom.
Den lilla människan, som inte var en dvärg utan hans systerdotter, tog ingen notis om hans bittra tankar och fortsatte glatt mässa sin lilla ramsa medan hon bestämt stampade med sina små allvädersstövlar av något billigt syntetiskt material på den blötsnöbeklädda marken.
Det skvätte upp grådassigt snömodd på hans nya jeans och det var med nöd och näppe han lyckades motstå impulsen att kasta ner den lilla människan i närmaste container.
För att jävlas började han själv stampa hårdare och hårdare för varje steg han tog. Den rosa bävernylonoverallen fick också den sin beskärda del av snömodd men den lilla människan inuti tyckte bara det var kul. Hon skrattade förtjust och började också hon att stampa hårdare.
Han suckade tungt och försökte tygla sin ilska.”Vad var det för fel på ungen? Bara för att hon inte sköter tvätten i hushållet?”
Han förstod sig verkligen inte på barn. Nä, tack gode Gud att han aldrig hade skaffat sig barn. Inte för att han haft någon att skaffa barn med. Men ändå.
Vad ska man med kvinnfolk till? tänkte han, återigen bittert, och mindes sin första och enda kärlek, Gunlög.
”Den smutsiga lilla horan!” fräste han argt för sig själv. Barnet bredvid honom reagerade inte på hans vulgära vokabulär utan var fullt upptagen med att slicka i sig snömoddet som fastnat på overallens krage.
Han suckade tungt men brydde sig inte om att stoppa henne. Det var inte hans problem om hon blev avgasförgiftad.
Han började tänka på Gunlög igen. De hade träffats när de var 17 på ett ungdomsdiskotek. Ljuva känslor hade uppstått över två glas Zingo och de hade dansat sista tryckaren tillsammans. Hon hade risigt hår och en ganska taskig blondering. Och en ofantligt stor glugg mellan framtänderna. Men ögonen de hade kunnat lysa upp den svartaste natt. De var stora, bruna och glittrade likt tusen tindrande stjärnor.
”Åh, Gunlög!” suckade han för sig själv och glömde för en stund bort sin tidigare förbannelse över henne.
Han och Gunlög hade hängt ihop i nästan två månader innan hon en vacker dag bestämde sig för att det var slut. Hon berättade att hon var kär i en annan. Den här andra var hans bästa kompis, Elias. Såklart.
Hans hjärta krossades i tusentals bitar och han lovade sig själv att aldrig låta ett fruntimmer förstöra hans liv igen.
Att hans vän Elias dessutom hade svikit honom gjorde att han inte hade varit så mycket för vänner sen dess heller.
”Fan för människor, alltså!” tänkte han och ignorerade den lilla människan som sprungit i förväg och börjat gräva i en soptunna.
”Kanske hittar hon nåt spännande.” suckade han och tände en gul Blend.
så här är det.
Det här har faktiskt inte så mycket med tomatkrosset i min bröstkorg att göra. Det har börjat forma sig likt sin ursprungsform igen även om det kanske fortfarande är lite kladdigt och rinnigt sådär.
Det är till och med så pass att jag idag har försökt ta tag i min brist på matvanor. Och senare idag funderar jag på att öppna förra söndagens godispåse.
Fattar ni eller? Jag har haft en välfylld godispåse på armlängds avstånd i mer än en vecka utan att röra den!??
Det. Är. Inte. Sunt.
Men hursomhelst så är jag arg. För att livet är tråkigt och pissigt och regnigt. För att C-uppsatsen är klar och det inte finns någon egentlig anledning till att gå upp på morgonen.
Oj, vad bitter jag är. Jag måste sluta upp med detta! Jag är ju typ jättepositiv i vanliga fall?
Nu bestämmer jag mig för att sluta vara bitter och börja vara glad. För som jag sagt tidigare så är jag ju lite snyggare när jag är glad.
Om ni har tur så kanske ni får träffa min karaktär Karolin inom en snar framtid. Hon kommer från Säffle och är uppriktigt sagt ganska otäck. Går runt med yxa i handväskan och låser in sin mamma på vinden och sånt därnt.
Det kanske inte låter jätteobehagligt. Men hon har underbett också. Och det, det är OTÄCKT.
Prima.
Så sorry släkt och vänner. Det blir inga julklappar i år.
Men jag tror nog att ni förstår att jag prioriterar mitt eget behov av att se ryska flicksnärtor sprätta med fötterna framför er lycka. Who wouldn't liksom?
Söndag. Kväll. Eller natt?
Ligger i sängen med datorn i knät och slösurfar. Upptäcker plötsligt att klockan är halv ett och undrar med skräckblandad förtjusning vad som har hänt med mina sovvanor.
Helgen var en enda röra av fika, vin och känslor. Avslutade den givetvis med den sedvanliga skräckfilmskvällen.
Jag och Linnéa konstaterade att den här terminen för alltid kommer att refereras till som "den där hösten när vi hyrde slut på hemmakvälls skräckfilmer". Eller "den där helgen Linnéa svartlistade inte bara sig själv utan även mig på Filmkedjan.". På något sätt känns det som att det finns ett samband?
Hur som helst så är det jävligt bad ass.
För det är sån jag är förstår ni. Bad ass, alltså.
Ja. Ni hörde mig.
Mer fördelar:
Fler fördelar med hjärtesorg är att alla är så otroligt snälla mot mig och säger massvis med gulliga saker hela tiden.
Vilket faktiskt får mig att inse hur fantastiskt jävla bra jag är. Inte för att jag egentligen har glömt bort det. Jag är ju supercool liksom. Men det är alltid trevligt med lite värmande ord.
En annan fördel är att det blir lite roligare att gå ut och festa. Inte för att jag brukar ragga direkt. Och just nu är jag så osugen man kan vara på det. Men det är ju kul att ha möjligheten.
Ännu en fördel är att det är accepterat att vardagsalkoholisera sig litegranna. Nu ser jag fram emot att öppna vinflaskan för fjärde gången den här veckan. Yey!
Nu känner jag att fördelarna nästan väger upp mot nackdelarna. Så nu tänker jag vara glas istället för ledsen.
Mest för att jag är sjukt snygg när jag är glad.
Hej!
Att jag har bloggat allt annat än frekvent den här hösten behöver jag väl knappast tala om för er. Den största anledningen är väl faktiskt att jag har varit upptagen med att vara glad och kär.
Nu har mitt lilla hjärta blivit krossat och det är väl då de största poeterna och konstnärerna jobbar som bäst?
Därför tror jag att det är dags för mig att titta in här lite oftare.
Vi kan väl börja med fördelarna med hjärtesorg. För de finns faktiskt som små ljusglimtar i en annars ganska decemberdyster värld. Jag är inte bara bitter just nu, så ni vet.
För i tiden brukade jag (helt obefogat faktiskt) önska mig en smal och vältrimmad kropp av herr Tomte.
I år kom tomten tidigt. Jag skulle nästan kunna ha magtröja utan att skämmas. Det hade nog krävts en flaska vin först i och för sig. Men ändå.
Jag återkommer med fler fördelar senare. Ska bara komma på dem först.
Hej.
