Ett kilo torrschampo i håret. Nöjd är bara förnamnet. Vad som är efternamnet vet jag inte. Äckligt kanske.

En dag så tröttnade Tant Super-Conny och Ture the Dog på att sitta och kolla på Cops och gamla repriser av Top Model hela dagarna medan de väntade på att något kul skulle hända.

Så de bestämde sig för att hitta på nåt festligt. Först kunde de inte komma på något. Men efter en stund kom de på att de kunde gå ett varv runt kvarteret. Så de tog på sig sina ytterkläder. De gillade inte att klä sig efter väder. Så det struntade de i.

Som vanligt struntade de i att ångra klädvalet och traskade med munter uppsyn iväg med stora kliv. De njöt av den friska luften och samtalade om ditt och datt. Eller det var mest tant Super-Conny som pratade. Ture the Dog var ju en hund. Och han kunde inte prata så jättemycket faktiskt.

Halvägs runt bostadsområdet gläfste Ture the Dog till och stannade till ståendes på bara bakbenen.
- Vad händer fötter! Ropade tant Super-Conny och stannade även hon till ståendes på två ben.

På marken låg en halvmosig groda och kippade efter andan. Med största sannolikhet hade han blivit överkörd av en ångvält, tänkte tant Super-Conny. Eller kanske en cykel.

Äntligen hände det nåt kul! Tant Super-Conny svepte med supermanteln och gjorde en liten piruett, för att visa sina superkrafter, innan hon kom till grodans undsättning.

Hon skrapade ihop grodan och la honom i sin bikiniöverdel. Hon skulle minsann ta hand om honom när de kom hem. Och så fortsatte de promenaden runt kvarteret, så som de hade planerat.

När de kom hem en och en halv timme senare, efter att ha gått lite vilse (det var ju så länge sedan de hade varit utanför dörren) hade grodan slutat andas. Tant Super-Conny suckade lite. Nu kunde hon ju inte använda sina superkrafter till att få grodan att bli pigg och fräsch igen.

Men tant Super-Conny var inte den som deppade ihop över en sån sak. Nej, nej. Hon var en tant som alltid såg det positiva i allting och gjorde det bästa av situationen.

Den senaste tiden hade det kommit så himla många nya frukter och bär som skulle göra underverk för både hälsa och utseende att det numera var nära på omöjligt att få tag på en vanlig hederlig banan. När hon en tidig lördag förmiddag hade gått in på sitt ICA Nära för att köpa bananer till en lyxig helgfrukost-smoothie hade hon genomsökt både frukt-och grönt avdelningen och av någon oförklarlig anledning (förmodligen var hon fortfarande lite sömndrucken) även charkuteriavdelningen, utan att hitta den minsta tillstymmelse till bananklase. Till slut hade hon varit tvungen att vända sig till en ung flicka som jobbade extra i butiken för att få klarhet i mysteriet. Den unga flickan såg en aning skrämd ut när hon barskt stegade fram och med hyttande näve krävde att få köpa bananer. För det visste väl flickan lilla att trots att det kommit så många hälsosamma superbär som jogibär, murmelpluttar, akkababär och allt vad de äckliga små sakerna hette, så var det minsann en mänsklig rättighet att fortfarande kunna få tag på en vanlig svensk frukt som en banan eller kiwi. Förstod flickan inte det eller?

Flickan öppnade munnen för att säga något, men kvinnan visste nog vad flickan tänkte säga och lät henne inte ta ton innan hon gav henne en utskällning. ”Nähe, vet du vad?” fräste hon och spände blicken i flickan. ”Kom inte och föreslå att jag ska köpa en påse svindyra gojibär istället för bananer. Tror du jag är dum eller? Gojibär är torra russin som har färgats röda med såna där löss som man använder till Campari.” Det visste väl hon det, henne kunde man inte lura. ”Nähe du, flicka lilla. VAR FINNS BANANERNA??” röt hon till slut och tystnade för att slutligen låta flickan komma till tals och be henne om ursäkt.

Men det var inte mycket mål i den munnen, tänkte hon när flickan stod tigande framför henne och försiktigt höjde en darrande hand. Hon tittade med irritation i blick på den saktfärdiga flickan som inte hade vett nog att öppna munnen och be henne om ursäkt för bananernas frånvaro. Ack så långsamt rätade flickan ut ett darrande finger och pekade strax bakom kvinnan. Kvinnan suckade tungt och vände sig motvilligt om trots att hon med säkerhet visste att flickan pekade på nån sån där hylla med nyttiga tönt-bär med namn som en hederlig svensk inte ens kunde uttala.

Kvinnans blick föll till hennes stora förtret på en disk fylld med bananer. Hjärtat slog ett extra slag och hon insåg plötsligt att hon inte hade satt in linserna ännu. Men så såg hon sin räddning. ”Fyffes!” fnös hon och blängde surt på flickan. ”Ni kör alltså med budgetbananer här, inte konstigt att jag inte kände igen dem. Kan man inte ens få tag på en hederlig svensk Chiquita på det här stället?!” Så fnös hon en extra gång innan hon vände på klacken och stormade ut ur butiken utan bananer. Istället gick hon två extra kvarter för att komma till Coop Konsum där hon köpte inte bara en utan två Fyffesbananer. Utan att skämmas.

Pasta pesto utan tillbehör idag IGEN! Ja bara unnar mä å unnar mä. Finns det ingen hejd på na undrar ni säkert? Och svaret är nej. Det gör det inte.