Ni vet den där känslan som uppstår när ens pojkvän ber en att elda bort hans öronhår? När han vill att du ska sticka in en tändare i hans öra och fyra av? Hans örsnibbar är redan hårfria. Men han kommer ju inte riktigt åt inne i öronen själv? Så han ber dig snällt elda honom lite grann i örat. Snälla? Bara lite? Säger han och blinkar våldsamt med ögonen på något märkligt oflörtigt sätt som han tror ska charma dig, men i själva verket bara får håret där inne i öronen att fladdra till av draget.

 

Rent spontant så säger man ju NEJ. Jag tänker väl för fan inte ELDA dig i ÖRONEN?!? Vad är det för sjuka idéer du har människa?? Sen skrattar man bort det lite försiktigt, så han inte ska känna sig onormal. Trots att det är JUST det du tycker. Han är ju SJUK i HUVUDET. Vad är det för psykfall du har träffat egentligen?

 

Olika flyktalternativ fladdar förbi i din hjärna som redan går på högvarv. Men i takt med att han slutar fladdra med ögonlocken likt en besatt chihuahua så väljer du att släppa det hela och låtsas som om det inte har hänt.

 

Tills två dagar senare. När han återigen, utan att skämmas, uttrycker sin önskan att du ska bränna honom hårfri i hörselgången. Han ska ju på fest, och det måste du väl förstå ändå att han vill vara fin och hårfri i öronen då? Snälla? Bara lite?

 

Du har druckit ett glas vin och ger efter för hans sjuka fetisch. Om det gör dig lycklig så, suckar du och pressar in hela tändaren i örat. Det fräser till något alldeles ljuvligt när du tänder den och du eldar några gånger extra, trots att allt hår försvann på första tändningen. När du sedan upprepar samma procedur i andra örat så "råkar" du tända fyr på hårfästet ovanför örat också. Oj då, säger du urskuldande och "råkar" göra det en gång till.

 

När du är klar luktar hela lägenheten bränt hår. Den känslan alltså. DET är en härlig känsla.