Nu är jag tillbaka i Stockholm. Hör hur någon härjar på undervåningen. Misstänker att det är gynekologen. Vågar ej ge mig till känna!?

 

Man kan ju inte låta bli att älska att jag lade upp en gigantisk bild på mitt eget ansikte i förra inlägget. <3 Sen kan man eventuellt låta bli att älska mig när jag gör det en gång till. :(

 

NU SKA JAG TITTA PÅ SEX AND THE CITY OCH VÄLTRA MIG I SJÄLVÖMKAN!!!!!

 

Förresten så har det kommit till min kännedom att jag har jag ett RIKTIGT fan. Hon heter Frida, är 17 år gammal, och kommer från Göteborg. Och hon tycker att jag är BÄST. Så vi har i alla fall en sak gemensamt om man säger så.. heheheheheehehehe.

 

Det är ganska coolt att ha ett fan ska jag tala om för er. (Jag vet att Linnéas mamma är lite av ett fan också. Och att min morbrors fru tycker att jag är så cool att hon inte kunde låta bli att investera i ett torrschampo, som hon aldrig ens kom att använda, bara för att jag bloggade om det.) Men Frida är ett RIKTIGT fan. För hon är en FRÄMLING!!!! SOM GILLAR MIG!!!! 

 

Idag mår jag. Så atte.

 

Ni vet ibland, så börjar man ju fundera lite på livet. Typ: "blev det inte bättre än så här?" i allmänhet och "borde jag inte satsat på att bli musiker ändå?" i synnerhet. Jag gör det ganska ofta. Funderar på det där med musiken alltså. Förbannar mina föräldrar för att de inte tvingade mig att ta sånglektioner och ägna all min fritid till att lära mig spela coola instrument.
Men nä, istället skrattade de tills de låg på golvet och slog sig på knäna av oåterhållen glädje när de hörde mig sjunga "lilla snigel". De tyckte att den fruktansvärda falskheten i min lilla stämma var en alldeles ypperlig vardagsunderhållning och struntade i att ge mig någon musikalisk utbildning what so ever. Eller, de tvingade mig att börja spela klarinett. Och det är ju inget coolt instrument. Alla började kalla mig för klarinett-karin och det blir man ju en aning ängslig av. Så ängslig att mn börjar sjunga ännu falskare och inte ens får vara med i Lucia-tåget...:(( Okej, kanske att det var först på universitetet jag fick epitetet Klarinett. Men ändå. Det gör ingen 22-åring lycklig heller?? Jag hade hellre spelat balalajka. Så hade alla refererat till mig som "den där festliga tjejen med balalajkan som spelar lilla snigel utanför Konsum." Det hade sköljt bort all min ängslan liksom.

 

Hur som helst så skrev min lillasyster och jag en låt om en pojke med balalajka en gång. Det var på den tiden när det var okej att använda ordet neger utan att det hade någon nedsättande klang. Den gamla goda tiden alltså. 

 

Så här gick den. Till valfri melodi.

 

"Det var en gång en liten negerpojke,

som bodde på ön Jamaica.

Han bodde jämt och ständigt på hotell,

och spela på sin balalajka.

Å han spela,

på sin fela:

vio-vio-vio-li-in

Det värsta som kan hända en människa har just hänt mig. Jag hyr, som obekant för en del, ett rum i ett hus. Det är vedervärdigt redan som det är liksom. MEN NU SKA DET FLYTTA IN EN MANLIG GYNEKOLOG FRÅN ATEN I RUMMET BREDVID MITT. HAN HAR PLUGGAT SVENSKA I ATEN ENKOM FÖR ATT FLYTTA TILL SVERIGE OCH JOBBA SOM GYNEKOLOG. HANS HÖGSTA DRÖM ÄR ALLTSÅ ATT UNDERSÖKA SVENSKA TJEJERS KÖN???? 

 

Jag är rädd. Hur ska jag hantera detta? Har inte ens ett lås på min dörr?

Okej. Så här äre. Jag har fyndat mig en tröja på second hand. Tyvärr så är den i strl 140. För barn. Så jag fick den briljanta idén att vika upp ärmarna så att de inte ska se för korta ut. Men då blev de ännu kortare!? :(

 

Ibland blir man så himla sugen på att måla något i paint. Så då gör man det. '

 

Alltså, ni vet när man står naken framför spegeln och hoppar upp och ner? Och allt bara dallrar? Och sen inser man att det här är det minsta det någonsin kommer att dallra. För man är redan 25 och förmodligen kommer formen aldrig att bli bättre än så här. Ska man då skratta eller gråta?? 

 

Jag undrar på riktigt alltså. Ska man skratta eller gråta?

 

Man borde kanske skratta, va? För det är alltid roligare att ha roligt än att ha tråkigt. Eller?

 

Det är kul med bilder när man läser ett blogginlägg. Jag skulle kunna ha tagit en bild på mig själv när jag studsar upp och ner framför spegeln. Det hade varit ju varit relevant. Men nu valde jag en bild på min vän Loui när hon vandrar på Store Mosse istället. Det kanske inte har någonting alls med inlägget att göra, men jag ska träffa henne ikväll. Och kanske att vi kommer att prata om daller. Det vet man liksom aldrig. 

 

Här sitter jag i Gnosjö, på pappas hemmakontor, och bloggar som jag brukade back in the good all days. Som jag förstår det så har ni inte saknat mitt uttåg ur bloggosfären allt för mycket då jag upptäckte att jag endast har EN ENDA BESÖKARE OM DAGEN PÅ DEN HÄR BLOGGJÄVELN!!?? 

 

Men till dig som fortfarande läser (mamma?), jag hare bra. Åt nyss en bra bit lammfilé till lunch och mådde som det rovdjur jag är. Slet som brukligt i mig köttet med mina nyvässade hörntänder och avslutade kalaset med en avgrundsrap. Mumma. 

 

Nu ska jag skriva färdigt min debutroman. Jag skulle vilja säga att du snart hittar den i en bokhandel nära dig. Men med större sannolikhet så kommer jag väl bli tvungen att publicera den här i bloggen. För att i alla fall få en läsare. 

 

Anyhoooo, jag bifogar, som vanligt, en webcamad bild på mig själv. Kommer inte riktigt ihåg vad det är för poser man brukar göra så jag kör min gamla klassiska fotomin. "Äkta leende" brukar jag kalla den.

 

Hepåre. Vi får se om vi hörs igen liksom.