Ni vet ibland, så börjar man ju fundera lite på livet. Typ: "blev det inte bättre än så här?" i allmänhet och "borde jag inte satsat på att bli musiker ändå?" i synnerhet. Jag gör det ganska ofta. Funderar på det där med musiken alltså. Förbannar mina föräldrar för att de inte tvingade mig att ta sånglektioner och ägna all min fritid till att lära mig spela coola instrument.
Men nä, istället skrattade de tills de låg på golvet och slog sig på knäna av oåterhållen glädje när de hörde mig sjunga "lilla snigel". De tyckte att den fruktansvärda falskheten i min lilla stämma var en alldeles ypperlig vardagsunderhållning och struntade i att ge mig någon musikalisk utbildning what so ever. Eller, de tvingade mig att börja spela klarinett. Och det är ju inget coolt instrument. Alla började kalla mig för klarinett-karin och det blir man ju en aning ängslig av. Så ängslig att mn börjar sjunga ännu falskare och inte ens får vara med i Lucia-tåget...:(( Okej, kanske att det var först på universitetet jag fick epitetet Klarinett. Men ändå. Det gör ingen 22-åring lycklig heller?? Jag hade hellre spelat balalajka. Så hade alla refererat till mig som "den där festliga tjejen med balalajkan som spelar lilla snigel utanför Konsum." Det hade sköljt bort all min ängslan liksom.

 

Hur som helst så skrev min lillasyster och jag en låt om en pojke med balalajka en gång. Det var på den tiden när det var okej att använda ordet neger utan att det hade någon nedsättande klang. Den gamla goda tiden alltså. 

 

Så här gick den. Till valfri melodi.

 

"Det var en gång en liten negerpojke,

som bodde på ön Jamaica.

Han bodde jämt och ständigt på hotell,

och spela på sin balalajka.

Å han spela,

på sin fela:

vio-vio-vio-li-in