Han hade struntat i att informera sitt arbete om att han inte skulle dyka upp den dagen. Det märkte de väl, att han inte var där alltså. Onödigt att slösa pengar på ett samtal till chefen som ändå bara skulle bli sur.

Glad i hågen skuttade han nästan fram där han gick på huvudstadens gator. Han hade fått gå upp fasansfullt tidigt för att köra de nästan två timmarna det tog att komma in till stan. Men det hade gått bra. Han var knappt ens bakis idag, han hade nöjt sig med fyra små öl igår kväll. Och det var ju mest för att fira att hans liv möjligtvis skulle kunna ta en ny vändning.

Han plockade upp iPhonen ur fickan och knappade in adressen till produktionsbolaget. Det här med lokalsinne hade aldrig riktigt varit hans grej. Och för en gångs skull var han angelägen om att komma i tid och göra ett gott intryck.

Fem minuter senare klampade han in på Gnäggs kontor och stampade ljudligt av sig snömodden i den lilla hallen. Det skvätte upp de jackor som hängde prydligt på kappstocken. Men han märkte det inte ens. Hyfs och renlighet hade heller aldrig varit hans melodi.

Han välkomnades genast av Monica som erbjöd honom kaffe och bad honom sitta ner i en stor mossgrön fåtölj som med största sannolikhet var införskaffad på second hand. Det kände han på den något unkna odör som fåtöljen utsöndrade. Men den störde honom inte nämnvärt. Renlighet var som sagt inte riktigt hans största prioritet i livet.

Han drog handen genom sitt glesa och något flötiga hår och lyssnade uppmärksamt på vad Monica hade att berätta.

Programmet visade sig vara en form av dokusåpa där ett antal personer som hade ett något knepigt förhållande till djur skulle låsas in på ett vinterstängt zoo och tvingas sköta om djuren helt utan hjälp. Bengt jublade inombords och svarade på Monicas frågor med en något modifierad sanningshalt.

Han var ju inte det minsta rädd för djur. Hans ”problem” var ju att han ville ha ihjäl djur. Men det kunde han ju inte säga. Då hade han ju med största sannolikhet inte fått vara med i detta fantastiska program. Han berättade istället inlevelsefullt om hur fruktansvärt rädd han var för allt på fyra ben. Han lyckades till och med fälla några krokodiltårar när han berättade en påhittad historia om hur han som spädbarn blev biten av en gigantisk jordekorre samtidigt som en sädesärla bajsade på honom.

Monica verkade vara mycket nöjd med hans svar och lovade honom med 90 procents säkerhet att han skulle få bli en av deltagarna. Det berodde ju givetvis lite på hur de andra potentiella deltagarna visade sig vara, men han var en stark kandidat.

När Bengt hade gått high fivade hon upprymt med sig själv och väste ”Honom ska vi ha!” tyst för sig själv. Hade någon hört henne hade de förmodligen blivit lite skrämda. Hon kunde vara riktigt otäck ibland den där Monica. Riktigt otäck.

Hela köra-på-grannens-cockerspaniel incidenten hade löst sig förvånansvärt bra. Grannen hade rutit och skällt i cirkus en timme men som tur var hade han förmågan att stänga av och tänka på annat. Han hade återupplevt hela krocken i fantasin, om och om igen. Ända från den mjuka dunsen mot kofångaren till hur hunden som i slow motion rullade först upp på motorhuven och sedan ner, ackompanjerat av det i hans öron ljuvliga ylet.

Därför gick timmen ganska fort. Grannen tolkade hans tystnad som att han var djupt ångerfull och mådde dåligt över händelsen. Så efter hon rutit färdigt var det hon som bad honom om ursäkt. Det var ju trots allt en olyckshändelse.

Visst var det en olyckshändelse, tänkte han. Men det hade det inte behövt vara. Hur många gånger hade han inte drömt om att köra på den där äckliga lilla hunden? Tur att granntanten inte visste det.

Klockan var nästan halv sju när han kom innanför dörren och han hade knappt hunnit få av sig sina fotriktiga kängor i svart skinn när telefonen ringde. Han slet snabbt upp sin svarta iPhone 4 ur byxfickan och svarade.

– Hej! Jag heter Monica Sällström och ringer från produktionsbolaget Gnägg. Vi håller på att starta upp ett nytt program som handlar om relationer mellan människor och djur. Jag fick ditt nummer av din syster som berättade att du är rädd för djur och jag undrar om du skulle ha lust att vara deltagare i vårt program?

Han visste inte riktigt vad som hade flugit i honom men när den där TV-kvinnan ringde hade han knappt ställt några frågor utan genast tackat ja till erbjudandet. Han visste att det väldigt olikt honom men vad fan, hur ofta fick man chansen att vara med i TV liksom?

Redan imorgon skulle han träffa kvinnan som skulle ge honom mer information och han kände en pirrande känsla i hela kroppen. Det var en känsla han inte hade känt på väldigt länge och han kunde inte riktigt placera den. Han kände inte alls igen den. Men för oss vanliga människor som känner den här känslan lite oftare så var det en känsla av hoppfullhet och exaltering. Även kallad livsglädje.

Han var inne på dagens 24:e ljusstake och gäspade stort. I hans hörlurar sjöng någon amerikansk poptjej om disko och olycklig kärlek. Han gäspade igen och slickade sig runt munnen. Det smakade bearnaise. Han torkade av sig med baksidan av handen och fann att han hade intorkad sås på hela kinden. Han suckade tungt.

Han hade försovit sig nästan en timme i pizzakartongen och varken haft tid att borsta tänder eller titta sig i spegeln innan han tog sin skruttiga Ford till Ivars Borr och Svarv. Nu blev han tvungen att jobba över en timme idag också, tänkte han bistert och sträckte sig efter dagens 25:e ljusstake.

Han borde kanske skaffa sig en sån dära ipod, tänkte han. Så slapp han lyssna på Mix Megapols värdelösa låtar dagarna i ända. Då hade han kunnat lyssna på Lisa Ekdahl och Orup hur mycket han ville. Han blev glad av tanken och började nynna på ”Himlen runt hörnet” och tog ett litet hoppsasteg i otakt med svarven. Han slant med ljusstaken och den blev ojämn.

Sablar! väste han mellan sammanpressade läppar och gömde den förstörda ljusstaken under lite trasig presenning i soptunnan bredvid honom. Hela tunnan var full av veckans tidigare misslyckanden och han påminde sig själv om att tömma soptunnan innan han gick hem. Han var redan tillräckligt impopulär hos både chef och arbetskamrater. De behövde knappast få veta att han var värdelös på sitt jobb också.

Visarna på klockan sniglade sig fram och när klockan väl slog fem hade han nästan gett upp hoppet om att han någonsin skulle få åka hem.

Lättat slet han av sig hörselskydden och gick med snabba steg mot bilen och körde snabbt därifrån.
Han visste att han körde alldeles för fort men han orkade faktiskt inte hålla hastigheten idag. Inte för att han någonsin orkade det men idag var det faktiskt lite synd om honom. Världens längsta arbetsdag med bearnaise i hela fejset liksom. Kom igen. Nu ville han bara hem och ta en dusch.

Han svängde in på sin gata och gäspade stort. För en sekund slöt han ögonen men öppnade dem chockat när han hörde ett högt, utdraget yl.

Fan. Han hade kört på grannens cockerspaniel.

Varför var hunden ute och gick själv? undrade han stilla och klev ut ur bilen bara för att upptäcka grannen stående runt hörnet med ett koppel i handen. Ett koppel med en död hund i.

Han fick bita sig i läppen för att kväva ett fniss. Hans granne hade aldrig varit särskilt förtjust i honom och efter det här så kunde han väl glömma de krystade hälsningsfraser de i vanliga fall brukade utbyta.

Han tog ett djupt andetag för att samla mod och började gå mot grannen. Det skulle bli en lång kväll, tänkte han stilla för sig själv.

”En, två, en, två! En stövel och en sko. Vänster fot i backen, NU! Där satt den! Det var väl inget svårt med det? Jo. Det var det! Då tar vi det en gång till. En, två, en, två!”

”Nej! INTE EN GÅNG TILL! Det är väl för fan inte svårt!?” tänkte han trött och irriterat och tittade på den lilla människan i rosa bävernylonsoverall som marscherade i otakt bredvid honom.

Den lilla människan, som inte var en dvärg utan hans systerdotter, tog ingen notis om hans bittra tankar och fortsatte glatt mässa sin lilla ramsa medan hon bestämt stampade med sina små allvädersstövlar av något billigt syntetiskt material på den blötsnöbeklädda marken.

Det skvätte upp grådassigt snömodd på hans nya jeans och det var med nöd och näppe han lyckades motstå impulsen att kasta ner den lilla människan i närmaste container.

För att jävlas började han själv stampa hårdare och hårdare för varje steg han tog. Den rosa bävernylonoverallen fick också den sin beskärda del av snömodd men den lilla människan inuti tyckte bara det var kul. Hon skrattade förtjust och började också hon att stampa hårdare.

Han suckade tungt och försökte tygla sin ilska.”Vad var det för fel på ungen? Bara för att hon inte sköter tvätten i hushållet?”

Han förstod sig verkligen inte på barn. Nä, tack gode Gud att han aldrig hade skaffat sig barn. Inte för att han haft någon att skaffa barn med. Men ändå.

Vad ska man med kvinnfolk till? tänkte han, återigen bittert, och mindes sin första och enda kärlek, Gunlög.

”Den smutsiga lilla horan!” fräste han argt för sig själv. Barnet bredvid honom reagerade inte på hans vulgära vokabulär utan var fullt upptagen med att slicka i sig snömoddet som fastnat på overallens krage.

Han suckade tungt men brydde sig inte om att stoppa henne. Det var inte hans problem om hon blev avgasförgiftad.

Han började tänka på Gunlög igen. De hade träffats när de var 17 på ett ungdomsdiskotek. Ljuva känslor hade uppstått över två glas Zingo och de hade dansat sista tryckaren tillsammans. Hon hade risigt hår och en ganska taskig blondering. Och en ofantligt stor glugg mellan framtänderna. Men ögonen de hade kunnat lysa upp den svartaste natt. De var stora, bruna och glittrade likt tusen tindrande stjärnor.

”Åh, Gunlög!” suckade han för sig själv och glömde för en stund bort sin tidigare förbannelse över henne.

Han och Gunlög hade hängt ihop i nästan två månader innan hon en vacker dag bestämde sig för att det var slut. Hon berättade att hon var kär i en annan. Den här andra var hans bästa kompis, Elias. Såklart.

Hans hjärta krossades i tusentals bitar och han lovade sig själv att aldrig låta ett fruntimmer förstöra hans liv igen.

Att hans vän Elias dessutom hade svikit honom gjorde att han inte hade varit så mycket för vänner sen dess heller.

”Fan för människor, alltså!” tänkte han och ignorerade den lilla människan som sprungit i förväg och börjat gräva i en soptunna.

”Kanske hittar hon nåt spännande.” suckade han och tände en gul Blend.

En kraftig sträng saliv sträckte sig som en lodrät tvättlina mellan hans mungipa och soffans armstöd. Den vibrerade kraftigt vid varje rosslande andetag som drogs ner i hans allt annat än friska lungor.
Han hade bara varit 11 år gammal när han tog sitt första bloss gula Blend.

Den där första cigaretten hade han stulit ur sin mors förklädesficka. Hans mor, som trodde att ingen i familjen hade en aning om att hon njutningsfullt drog i sig ett halvt paket gula Blend under köksfläkten varje dag.

”Newsflash, morsan!” tänkte han bittert ”Den där köksfläkten hade förlorat sin förmåga att suga upp stekos långt innan jag ens var född.”

Hans mor vågade med risk att bli avslöjad aldrig ta upp frågan om det saknade cigarettpaketet och ignorerade skamset att hennes 11-årige son kom hem med en förfärlig rökhosta.

Den första cigaretten smakade inte särskilt gott. Det var han tvungen att erkänna. Därför tog han bara tre bloss på varje cigg och fimpade sedan genom att trycka glöden mot pälsen på grannens katt. Det efterlämnade både ett välformat svart litet hål och ett ilsket och panikartat kattskri, till hans stora förtjusning.

Men lik förbannat blev han beroende av de där gula Blenden.

Han hade testat med andra cigaretter men det var just gula Blend som gav honom den kicken han behövde. När andra kallade dem för ”kärringcigg” fnös han bara och röt att det minsann krävdes en riktig man för att våga röka gula Blend.

Nu hade han rökt dem i alldeles för många år. Han borde verkligen sluta.

En plötslig hostattack fick salivsträngen att brista och falla ner på armstödet för att bilda en mörk och slemmig pöl. Hostattacken fick honom vaknade upp ur sin dvala bara för att finna sig själv halvliggandes i den smutsrosa soffan inköpt på Erikshjälpen någon gång i tidernas begynnelse. Ute hade det börjat skymma och han svor en lång osammanhängande ramsa för sig själv.

Återigen hade råkat sova bort sin lediga dag. ”Jag borde verkligen inte ha druckit så mycket Zaranoff igår” suckade han tungt för sig själv och reste sig mödosamt upp till en sittande position. Han flåsade lite lätt av ansträngningen och lovade sig själv lite halvhjärtat att åtminstone börja promenera till jobbet.

Han skrattade lite lätt för sig själv och bestämde sig för att det trots allt var en befängd idé. ”Varför hade Gud uppfunnit bilen liksom?” han fnissade förtjust över sin otroligt smarta fundering.

Han svepte bort några svettpärlor som brutit ut i pannan med sin bakisdarrande hand och stapplade ut i köket.

Han öppnade kylen och plockade fram ett gigantiskt stycke ko från nedersta hyllan. Sen plockade han fram en flaska sprit och en ask tändstickor.

”Dagen är inte slut än” tänkte han belåtet och hällde sprit över kossan och tände på.