Han var inne på dagens 24:e ljusstake och gäspade stort. I hans hörlurar sjöng någon amerikansk poptjej om disko och olycklig kärlek. Han gäspade igen och slickade sig runt munnen. Det smakade bearnaise. Han torkade av sig med baksidan av handen och fann att han hade intorkad sås på hela kinden. Han suckade tungt.

Han hade försovit sig nästan en timme i pizzakartongen och varken haft tid att borsta tänder eller titta sig i spegeln innan han tog sin skruttiga Ford till Ivars Borr och Svarv. Nu blev han tvungen att jobba över en timme idag också, tänkte han bistert och sträckte sig efter dagens 25:e ljusstake.

Han borde kanske skaffa sig en sån dära ipod, tänkte han. Så slapp han lyssna på Mix Megapols värdelösa låtar dagarna i ända. Då hade han kunnat lyssna på Lisa Ekdahl och Orup hur mycket han ville. Han blev glad av tanken och började nynna på ”Himlen runt hörnet” och tog ett litet hoppsasteg i otakt med svarven. Han slant med ljusstaken och den blev ojämn.

Sablar! väste han mellan sammanpressade läppar och gömde den förstörda ljusstaken under lite trasig presenning i soptunnan bredvid honom. Hela tunnan var full av veckans tidigare misslyckanden och han påminde sig själv om att tömma soptunnan innan han gick hem. Han var redan tillräckligt impopulär hos både chef och arbetskamrater. De behövde knappast få veta att han var värdelös på sitt jobb också.

Visarna på klockan sniglade sig fram och när klockan väl slog fem hade han nästan gett upp hoppet om att han någonsin skulle få åka hem.

Lättat slet han av sig hörselskydden och gick med snabba steg mot bilen och körde snabbt därifrån.
Han visste att han körde alldeles för fort men han orkade faktiskt inte hålla hastigheten idag. Inte för att han någonsin orkade det men idag var det faktiskt lite synd om honom. Världens längsta arbetsdag med bearnaise i hela fejset liksom. Kom igen. Nu ville han bara hem och ta en dusch.

Han svängde in på sin gata och gäspade stort. För en sekund slöt han ögonen men öppnade dem chockat när han hörde ett högt, utdraget yl.

Fan. Han hade kört på grannens cockerspaniel.

Varför var hunden ute och gick själv? undrade han stilla och klev ut ur bilen bara för att upptäcka grannen stående runt hörnet med ett koppel i handen. Ett koppel med en död hund i.

Han fick bita sig i läppen för att kväva ett fniss. Hans granne hade aldrig varit särskilt förtjust i honom och efter det här så kunde han väl glömma de krystade hälsningsfraser de i vanliga fall brukade utbyta.

Han tog ett djupt andetag för att samla mod och började gå mot grannen. Det skulle bli en lång kväll, tänkte han stilla för sig själv.