Partey!
Vad ska jag ha på mig då? Det är den ständiga frågan. Jag hittade faktiskt en huvudbonad som klär mig som handen i handsken. Check it out:
Något för den antågande kvällen kanske? Hur matchar man hörlurar bäst? Tips mottages tacksamt!
Fredag.
Torsdag.
Började dagen med att pulsa till konsum för att proviantera lite och gjorde årets vurp-debut. Intet ont anande skyndade jag förbi ett gäng kråkor som mumsade på något som skulle kunna identifieras som en räv, serverat på en blodstänkt bädd av snö, när jag plötsligt fann mig själv liggandes raklång på rygg jämte busshållplatsen. Jag slog mig inte det minsta och är därför mycket nöjd med denna lilla luftfärd.
Det var allt jag hade att förtälja just nu. Peace out.
Alla får bulla.
Hur det smakar är en annan femma. Planerar att bjuda bort dem. Jag framstår som snäll och slipper själv aktivera mina kräkreflexer. En såkallad win-win situation.
the end of an era.
Okej. Nu ska jag se sista avsnittet av danska paradise hotel. Det känns lite sorgligt. Och lite tragiskt. Att jag har lagt ganska exakt ett helt dygn av mitt liv på denna dynga. Men mest sorgligt.
Samtidigt tänker jag äta en apelsin i sängen. Hoppas det går vägen för jag har inte tvättat lakan på denna sidan nyår.
Nej, jag är inte bitter.
Jag tog städandet på lite väl mycket allvar och bestämde mig för att tvätta en av mina vinterjackor. Jag rensade ur fickorna och hittade en gammal lapp där jag hade antecknat några rader. Det var nämligen mitt sätt att föra dagbok för ett tag sedan. När jag kom på något rev jag av en bit kartong på jobbet och plitade ner mina ord. Så här lät det för cirka ett år sedan (jag hade sprungit en halv-mara dagen innan):
"Idag kan jag knappt stå upp. Jag haltar som en invalid dvärg. Trots detta tvingade min far mig, under hot att göra mig lunchlös, att skura hela fabriken. Inte med tandborste, tack och lov, men med den nästan lika hemska, svårmanövrerade skurmaskinen.
När jag sänkte min blick kunde jag se mina bröstvårtor göra en skrämmande vass utbuktning i min tjocka tröja. Vilka jävla förhållanden jag tvingas arbeta under."
Long time no read.
Jag har drabbats av the worst cold ever. Därför har jag de senaste dagarna befunnit mig i horisontalt läge. Tittandes på cirkus 30 avsnitt av danska paradise hotel medan jag kramat en toarulle. Som minskade oroväckande snabbt i omkrets. Till slut höll jag på att kvävas av alla snorindränkta pappersbollar och fann det oundvikligt att ta mig upp. Så nu ska jag skärpa mig. Städa upp och kanske till och med laga mat. Även om min farmor faktiskt ansåg att Polly var mat så är jag trött på godis.
Where do I begin?
Om jag har börjat?
Nej.
Men. Jag har fått en jäkla massa andra saker gjorda: Jag har kollat på 3 avsnitt av paradise hotel. Jag har druckit massa kaffe och kollat på Efter tio. Jag har funderat på att tvätta. Jag har testat att sätta upp mitt hår i ett otal olika frisyrer. Jag har till och med utvecklat ett system för att få på mig min smalklänning utan hjälp! För att inte nämna att jag tog upp en låda fiskgryta ur frysen. Puh. Det är nog bäst jag tar en paus innan jag sätter igång.
Vilket jävla klipp!
När vi ändå pratar spyor..
"Förra lördagen vaknade jag av en vacker syn förresten. När jag blint famlat min väg till toaletten utan linser och tömt min sprängfyllda blåsa snubblade jag yrvaket in i duschrummet för att pliktskyldigt skölja av mina händer. Jag hann nästan, i brist på synförmåga, sticka ner mina tassar i handfatet innan jag ryggade tillbaka av den fasansfulla syn ett handfat till bredden fylld av spyor utgör. Jag tyckte mig kunna urskilja någon form av köttfärs, spenat och kanske ris? Jag stannade dock inte tillräckligt länge för att fastställa det hela.
Vem som hade varit vänlig nog att lämna sitt maginnehåll till allmän beskådning?
Jo, en främmande soldat som min slampiga huskamrat släpat hem. Såklart. Only in Israel."
Alright. Då kör vi.
Efter helgens makabra incidenter känner jag att det inte är mer än rätt att låta min, den 5:e i ordningen, nya blogg få se dagens ljus.
Den andra helgen 2010 präglades av ett makabert högt antal soffliggar-timmar och en än makabrare buss-spya. Om det var min debut i att vomitera på en buss låter jag vara osagt. Det som är av betydelse är att detta i alla fall var den första buss-spya som jag minns dagen efter.
Herre Gud. Och fru Gud. Och lilla, lilla Jesus. (För att citera min mor.) Vad pinsamt det var. Självklart satt jag allra längst fram i bussen med två ordningsvakter i mitt blickfång. Och än värre, jag i deras. Min lilla spya plaskade så glatt utan förvarning ut på golvet bredvid, tack och lov då mina nya skor var på, fötter. Att klockan var halv ett på natten framställde mig väl inte i bättre dager.
Men nej. Hur konstigt det än låter. För ovanlighetens skull var jag inte full.
Väl hemma kräktes jag som ett magsjukt spädbarn.
Igår fick jag bara ner frukt och befarade för ett ögonblick att magsäcken hade följt dess innehåll, ut, kvällen innan. Sen sov jag från 19-07.
Ja, ja. Nu ska vi prata om något trevligt. Imorgon ska jag klippa mig. Det blir väl spännande?
Min spya var lite lätt rosa, förresten, och matchade inte bussätena något vidare.
