Efter helgens makabra incidenter känner jag att det inte är mer än rätt att låta min, den 5:e i ordningen, nya blogg få se dagens ljus.

Den andra helgen 2010 präglades av ett makabert högt antal soffliggar-timmar och en än makabrare buss-spya. Om det var min debut i att vomitera på en buss låter jag vara osagt. Det som är av betydelse är att detta i alla fall var den första buss-spya som jag minns dagen efter.

Herre Gud. Och fru Gud. Och lilla, lilla Jesus. (För att citera min mor.) Vad pinsamt det var. Självklart satt jag allra längst fram i bussen med två ordningsvakter i mitt blickfång. Och än värre, jag i deras. Min lilla spya plaskade så glatt utan förvarning ut på golvet bredvid, tack och lov då mina nya skor var på, fötter. Att klockan var halv ett på natten framställde mig väl inte i bättre dager.

Men nej. Hur konstigt det än låter. För ovanlighetens skull var jag inte full.

Väl hemma kräktes jag som ett magsjukt spädbarn.

Igår fick jag bara ner frukt och befarade för ett ögonblick att magsäcken hade följt dess innehåll, ut, kvällen innan. Sen sov jag från 19-07.

Ja, ja. Nu ska vi prata om något trevligt. Imorgon ska jag klippa mig. Det blir väl spännande?

Min spya var lite lätt rosa, förresten, och matchade inte bussätena något vidare.