Han hade struntat i att informera sitt arbete om att han inte skulle dyka upp den dagen. Det märkte de väl, att han inte var där alltså. Onödigt att slösa pengar på ett samtal till chefen som ändå bara skulle bli sur.

Glad i hågen skuttade han nästan fram där han gick på huvudstadens gator. Han hade fått gå upp fasansfullt tidigt för att köra de nästan två timmarna det tog att komma in till stan. Men det hade gått bra. Han var knappt ens bakis idag, han hade nöjt sig med fyra små öl igår kväll. Och det var ju mest för att fira att hans liv möjligtvis skulle kunna ta en ny vändning.

Han plockade upp iPhonen ur fickan och knappade in adressen till produktionsbolaget. Det här med lokalsinne hade aldrig riktigt varit hans grej. Och för en gångs skull var han angelägen om att komma i tid och göra ett gott intryck.

Fem minuter senare klampade han in på Gnäggs kontor och stampade ljudligt av sig snömodden i den lilla hallen. Det skvätte upp de jackor som hängde prydligt på kappstocken. Men han märkte det inte ens. Hyfs och renlighet hade heller aldrig varit hans melodi.

Han välkomnades genast av Monica som erbjöd honom kaffe och bad honom sitta ner i en stor mossgrön fåtölj som med största sannolikhet var införskaffad på second hand. Det kände han på den något unkna odör som fåtöljen utsöndrade. Men den störde honom inte nämnvärt. Renlighet var som sagt inte riktigt hans största prioritet i livet.

Han drog handen genom sitt glesa och något flötiga hår och lyssnade uppmärksamt på vad Monica hade att berätta.

Programmet visade sig vara en form av dokusåpa där ett antal personer som hade ett något knepigt förhållande till djur skulle låsas in på ett vinterstängt zoo och tvingas sköta om djuren helt utan hjälp. Bengt jublade inombords och svarade på Monicas frågor med en något modifierad sanningshalt.

Han var ju inte det minsta rädd för djur. Hans ”problem” var ju att han ville ha ihjäl djur. Men det kunde han ju inte säga. Då hade han ju med största sannolikhet inte fått vara med i detta fantastiska program. Han berättade istället inlevelsefullt om hur fruktansvärt rädd han var för allt på fyra ben. Han lyckades till och med fälla några krokodiltårar när han berättade en påhittad historia om hur han som spädbarn blev biten av en gigantisk jordekorre samtidigt som en sädesärla bajsade på honom.

Monica verkade vara mycket nöjd med hans svar och lovade honom med 90 procents säkerhet att han skulle få bli en av deltagarna. Det berodde ju givetvis lite på hur de andra potentiella deltagarna visade sig vara, men han var en stark kandidat.

När Bengt hade gått high fivade hon upprymt med sig själv och väste ”Honom ska vi ha!” tyst för sig själv. Hade någon hört henne hade de förmodligen blivit lite skrämda. Hon kunde vara riktigt otäck ibland den där Monica. Riktigt otäck.

Henry är 28 år gammal och mästerbagare. Det är i alla fall vad han kallar sig själv. I verkligheten jobbar han på en budfirma och cyklar runt och lämnar paket till företag dagarna i ända.
Men han drömmer om att öppna upp sitt eget lilla bageri en vacker dag. Han ska bara bli rik först.

På fritiden brukar han baka surdegsbaguetter, croissanter och pain au chocolate. Det är ett franskt bageri han vill öppna. Han tror nämligen att han är en liten fransos. Bara för att hans mormors syster hade ihop det med en fransman i ett par månader för 50 år sedan så tror han att det rinner franskt blod i hans ådror.

Han är inte den rakaste baguetten i brödkorgen, om vi säger så.

Till hans försvar så är hans baguetter faktiskt ganska goda. Men hans pain au chocolate smakar skit. Han brukar ha i alldeles för mycket smör och choklad, så de blir så feta och söta att en normal människor blir lätt illamående av bara lukten. Inte ens Henry själv klarar av att äta dem.

Han brukar ge dem till sin granne Jenny. Hon säger att det är hennes katter som äter dem men han har minsann sett hur hon glufsat i sig dem innan hon ens hunnit stänga dörren bakom sig.

Jenny är 30 år gammal och väldigt knubbig. Det har hon varit sedan knubbiga barnsben. Enligt henne själv så är det antingen hennes gener eller så har hon bara väldigt kraftig benstomme. Det är absolut inte hennes eget fel i alla fall.

Jenny jobbar som receptionist på den lokala tidningen i den halvstora tätort hon är bosatt på. Hon kanske är singel men hon är inte ensam för det. Hon har inte mindre än fyra katter. Hennes katter är alla kraftigt överviktiga. Eller så har de också bara kraftig benstomme. Det har i alla fall ingenting att göra med att Jenny brukar mata dem med pannacotta och crème brulée.

Jenny tycker mycket om sötsaker. Så mycket att hon sällan äter vanlig mat. Hon tycker faktiskt att en stor bit chokladtårta med grädde mycket väl kan passera som en fullvärdig måltid. För att inte tala om en nygräddad morotskaka med ett tjockt lager glasyr. Morötter är ju för sjuttsingen supernyttiga??

Men det bästa Jenny vet är nog ändå marängsviss. Eller marängswisch som hon så felaktigt kallar det. Hon brukar blanda monstruösa mängder i en stor bålskål och äta med soppslev. Hon brukar inte bjuda sina katter. De är ju tjocka.

Jag somnade innan 8 igår! Och vaknade vid 6!

Det verkar som om min gamla dygnsrytm har återfunnit sig och ordningen är därmed återställd.

Snart börjar jag väl tvätta håret varje dag igen. Hahaha! Nä, jag skulle väl inte tro det va.

Annars har jag som vanligt inget vettigt att förtälja. Tiden står lite stilla och jag längtar lite tills det här jullovet tar slut.

Jag borde väl typ blogga och önska er gött nytt.

Då var det gjort.

Sov bara en timme inatt och har jobbat hela dagen. MÅSTE sova. Har fått biaframage med. Dagens U-landsproblem.

Hejdå.