Den här har ni jävlar i mig fått vänta länge på. Varsågoda:

Han hade struntat i att informera sitt arbete om att han inte skulle dyka upp den dagen. Det märkte de väl, att han inte var där alltså. Onödigt att slösa pengar på ett samtal till chefen som ändå bara skulle bli sur.

Glad i hågen skuttade han nästan fram där han gick på huvudstadens gator. Han hade fått gå upp fasansfullt tidigt för att köra de nästan två timmarna det tog att komma in till stan. Men det hade gått bra. Han var knappt ens bakis idag, han hade nöjt sig med fyra små öl igår kväll. Och det var ju mest för att fira att hans liv möjligtvis skulle kunna ta en ny vändning.

Han plockade upp iPhonen ur fickan och knappade in adressen till produktionsbolaget. Det här med lokalsinne hade aldrig riktigt varit hans grej. Och för en gångs skull var han angelägen om att komma i tid och göra ett gott intryck.

Fem minuter senare klampade han in på Gnäggs kontor och stampade ljudligt av sig snömodden i den lilla hallen. Det skvätte upp de jackor som hängde prydligt på kappstocken. Men han märkte det inte ens. Hyfs och renlighet hade heller aldrig varit hans melodi.

Han välkomnades genast av Monica som erbjöd honom kaffe och bad honom sitta ner i en stor mossgrön fåtölj som med största sannolikhet var införskaffad på second hand. Det kände han på den något unkna odör som fåtöljen utsöndrade. Men den störde honom inte nämnvärt. Renlighet var som sagt inte riktigt hans största prioritet i livet.

Han drog handen genom sitt glesa och något flötiga hår och lyssnade uppmärksamt på vad Monica hade att berätta.

Programmet visade sig vara en form av dokusåpa där ett antal personer som hade ett något knepigt förhållande till djur skulle låsas in på ett vinterstängt zoo och tvingas sköta om djuren helt utan hjälp. Bengt jublade inombords och svarade på Monicas frågor med en något modifierad sanningshalt.

Han var ju inte det minsta rädd för djur. Hans ”problem” var ju att han ville ha ihjäl djur. Men det kunde han ju inte säga. Då hade han ju med största sannolikhet inte fått vara med i detta fantastiska program. Han berättade istället inlevelsefullt om hur fruktansvärt rädd han var för allt på fyra ben. Han lyckades till och med fälla några krokodiltårar när han berättade en påhittad historia om hur han som spädbarn blev biten av en gigantisk jordekorre samtidigt som en sädesärla bajsade på honom.

Monica verkade vara mycket nöjd med hans svar och lovade honom med 90 procents säkerhet att han skulle få bli en av deltagarna. Det berodde ju givetvis lite på hur de andra potentiella deltagarna visade sig vara, men han var en stark kandidat.

När Bengt hade gått high fivade hon upprymt med sig själv och väste ”Honom ska vi ha!” tyst för sig själv. Hade någon hört henne hade de förmodligen blivit lite skrämda. Hon kunde vara riktigt otäck ibland den där Monica. Riktigt otäck.