De andra barnen undrade ofta varför han luktade så konstigt när han pratade. Det var liksom en frän lukt som kom från hans mun, en odör som de andra barnen hade svårt att identifiera. Det var inte så att de andra barnen på något vis menade något illa med att fråga pojken om hans aningen annorlunda doftande mun. Nej, absolut inte. Det här var inga elaka barn. De var helt enkelt uppriktigt nyfikna på vad det var som framkallade den märkliga lukten.

Pojken själv tog inte heller illa upp när de andra barnen frågade om hans andedräkt. För han var ett tryggt barn som hade fått ovanligt mycket kärlek under sina hittills inte särskilt många levnadsår. Därför kände han mycket väl till sitt eget värde och skulle aldrig låta någon tala om för honom att han inte dög precis som han var.

Men ändå hade pojken inget bra svar att ge de andra barnen. Han kunde själv känna den något stickande lukten när han höll handflatan framför munnen och andades på den. Han hade aldrig tidigare reflekterat över sin egen andedräkt och blev ytterst förbryllad över det faktum att den var så annorlunda jämfört med de andra barnens. Efter en noggrann genomförd undersökning, där pojken gick barnaringen runt och lät alla barnen andas på honom, kunde han bistert konstatera att den enda andedräkten som kom i närheten av den riviga intensiteten i hans egen var Kostas andedräkt. Men där hade man en given förklaring i den mängd tsatsiki han tvingades äta varje dag på grund av sitt ursprung.

Och pojken själv åt väldigt sällan tsatsiki. Det var endast vid de tillfällen hans mor var för lat för att laga mat och man tröttnat både på sushi och thai. Då kunde det hända att man hämtade sig lite souvlaki med diverse tillbehör på den lokala grekiska kolgrillen. Men det var inte ofta det inte. De hade ju en pizzeria i kvarteret också, icke att förglömma.

Barnen, inklusive pojken var en grupp väluppfostrade och vältaliga individer. De satt gärna och förde djupa diskussioner hellre än att smeta senap i rumpan på katter, som många av deras jämnåriga kamrater föredrog att göra. Så pojkens andedräkt kom följaktligen att bli eftermiddagens ämne för diskussion på förskolans lektimme. Man diskuterade fram och tillbaka och teorierna som kom upp var alla mer eller mindre otillfredställande som förklaringar till pojkens funkiga andedräkt.

När lektimmen kom till sitt slut var barnen inte särdeles mycket klokare. De kunde för sitt liv inte förstå vad det var frågan om. Så de bestämde sig för att släppa det hela och bara låta allt vara som det alltid varit och ta fruktstund istället.