Vaknade upp i min barndomssäng. En avsågad våningssäng där man känner varenda bräda så väl att man ibland glider ner med ett revben eller två emellan dem.
Då vänder man sig så man ligger på mage istället och känner hur det lösa bukfettet pressas ner mellan brädorna och man formas till en halvinpackad kassler.
Sen somnar man ändå. Och drömmer om fluffiga drömvärldar med rosa sagodjur. För att det var det man gjorde som barn?
Sen vaknar man. Brygger en kopp kaffe och gör en macka med något festligt pålägg som man aldrig har hemma själv. Läser rubrikerna i Värnamo Nyheter och sätter på "efter tio".
För hur obekväm den där sängen än må vara så vaknar man aldrig innan tio. ALDRIG!

Observera de glittriga hästarna som galopperar på sängkarmen. Hatade jag den sängen redan som barn??