Prosit?
Hittade den är funkiga felstavningen på ett café för ett tag sedan. Känns sådär fräscht. Typ som om den skulle serveras med snor istället för sån där smält ost. Jag vill minnas att jag nöjde mig med en cappuccino. Men det var säkerligen ett svårt val.
Här är jag igen.
Tja!
Drog en sväng till Berlin och hade det gött. Var skitturistig och kollade massa sevärdheter och sånt därnt. Men det är inte särskilt relevant. Vad som är relevant är att jag fyndade en asball blus på nåt tyskt second hand. För MINDRE än 20 spänn fick jag en blus med BÅDE frukt OCH blommor! Crazy??
Så jävla fräsch. Min så kallade kille tyckte dock att den var skitful?? Misstänker att han är färgblind.
Trist för honom att jag tänker ha den på mig varenda dag! Tills jag hittar en blus med både fåglar och pizzor på alltså. Då kan jag överväga att byta till den istället. Moahahaha!!!!!!
Känslor och sånt. Mest eldiga känslor.
Ni vet den där känslan som uppstår när ens pojkvän ber en att elda bort hans öronhår? När han vill att du ska sticka in en tändare i hans öra och fyra av? Hans örsnibbar är redan hårfria. Men han kommer ju inte riktigt åt inne i öronen själv? Så han ber dig snällt elda honom lite grann i örat. Snälla? Bara lite? Säger han och blinkar våldsamt med ögonen på något märkligt oflörtigt sätt som han tror ska charma dig, men i själva verket bara får håret där inne i öronen att fladdra till av draget.
Rent spontant så säger man ju NEJ. Jag tänker väl för fan inte ELDA dig i ÖRONEN?!? Vad är det för sjuka idéer du har människa?? Sen skrattar man bort det lite försiktigt, så han inte ska känna sig onormal. Trots att det är JUST det du tycker. Han är ju SJUK i HUVUDET. Vad är det för psykfall du har träffat egentligen?
Olika flyktalternativ fladdar förbi i din hjärna som redan går på högvarv. Men i takt med att han slutar fladdra med ögonlocken likt en besatt chihuahua så väljer du att släppa det hela och låtsas som om det inte har hänt.
Tills två dagar senare. När han återigen, utan att skämmas, uttrycker sin önskan att du ska bränna honom hårfri i hörselgången. Han ska ju på fest, och det måste du väl förstå ändå att han vill vara fin och hårfri i öronen då? Snälla? Bara lite?
Du har druckit ett glas vin och ger efter för hans sjuka fetisch. Om det gör dig lycklig så, suckar du och pressar in hela tändaren i örat. Det fräser till något alldeles ljuvligt när du tänder den och du eldar några gånger extra, trots att allt hår försvann på första tändningen. När du sedan upprepar samma procedur i andra örat så "råkar" du tända fyr på hårfästet ovanför örat också. Oj då, säger du urskuldande och "råkar" göra det en gång till.
När du är klar luktar hela lägenheten bränt hår. Den känslan alltså. DET är en härlig känsla.
Frukten. Very extraordinary super berry. Typ Goji. Eller bara en väldigt kort novell om en väldigt arg tant.
Den senaste tiden hade det kommit så himla många nya frukter och bär som skulle göra underverk för både hälsa och utseende att det numera var nära på omöjligt att få tag på en vanlig hederlig banan. När hon en tidig lördag förmiddag hade gått in på sitt ICA Nära för att köpa bananer till en lyxig helgfrukost-smoothie hade hon genomsökt både frukt-och grönt avdelningen och av någon oförklarlig anledning (förmodligen var hon fortfarande lite sömndrucken) även charkuteriavdelningen, utan att hitta den minsta tillstymmelse till bananklase. Till slut hade hon varit tvungen att vända sig till en ung flicka som jobbade extra i butiken för att få klarhet i mysteriet. Den unga flickan såg en aning skrämd ut när hon barskt stegade fram och med hyttande näve krävde att få köpa bananer. För det visste väl flickan lilla att trots att det kommit så många hälsosamma superbär som jogibär, murmelpluttar, akkababär och allt vad de äckliga små sakerna hette, så var det minsann en mänsklig rättighet att fortfarande kunna få tag på en vanlig svensk frukt som en banan eller kiwi. Förstod flickan inte det eller?
Flickan öppnade munnen för att säga något, men kvinnan visste nog vad flickan tänkte säga och lät henne inte ta ton innan hon gav henne en utskällning. ”Nähe, vet du vad?” fräste hon och spände blicken i flickan. ”Kom inte och föreslå att jag ska köpa en påse svindyra gojibär istället för bananer. Tror du jag är dum eller? Gojibär är torra russin som har färgats röda med såna där löss som man använder till Campari.” Det visste väl hon det, henne kunde man inte lura. ”Nähe du, flicka lilla. VAR FINNS BANANERNA??” röt hon till slut och tystnade för att slutligen låta flickan komma till tals och be henne om ursäkt.
Men det var inte mycket mål i den munnen, tänkte hon när flickan stod tigande framför henne och försiktigt höjde en darrande hand. Hon tittade med irritation i blick på den saktfärdiga flickan som inte hade vett nog att öppna munnen och be henne om ursäkt för bananernas frånvaro. Ack så långsamt rätade flickan ut ett darrande finger och pekade strax bakom kvinnan. Kvinnan suckade tungt och vände sig motvilligt om trots att hon med säkerhet visste att flickan pekade på nån sån där hylla med nyttiga tönt-bär med namn som en hederlig svensk inte ens kunde uttala.
Kvinnans blick föll till hennes stora förtret på en disk fylld med bananer. Hjärtat slog ett extra slag och hon insåg plötsligt att hon inte hade satt in linserna ännu. Men så såg hon sin räddning. ”Fyffes!” fnös hon och blängde surt på flickan. ”Ni kör alltså med budgetbananer här, inte konstigt att jag inte kände igen dem. Kan man inte ens få tag på en hederlig svensk Chiquita på det här stället?!” Så fnös hon en extra gång innan hon vände på klacken och stormade ut ur butiken utan bananer. Istället gick hon två extra kvarter för att komma till Coop Konsum där hon köpte inte bara en utan två Fyffesbananer. Utan att skämmas.
Orättvisan.
Idag känner jag mig så där håglös, rastlös, trött på livet som man bara kan göra när man är inne på sin andra dag som arbetslös. Vad som var meningen att vara en välbehövlig vila för min skrala kropp samt intellekt har redan blivit till en pina. Istället för att göra massa roliga saker som man inte kan göra när man jobbar hela tiden så ligger jag i sängen och tittar med apatisk blick ut genom fönstret med höger pekfinger som fastgjuten i höger näsborre. Det är mycket som gror där inne. Länge sen jag hade tid att rensa liksom. I näsan alltså, mina tankar är sällan tillräckligt många för att jag inte ska kunna hålla dem isär. Men det är irrelevant. Vad som är relevant och varför jag egentligen började skriva detta inlägg är att jag återigen har börjat dricka snabbkaffe.
Titta inte så där fördömande på mig. Jag vet vad ni tänker. Barnen i Afrika har inte ens ett bord att ställa maten på och jag sitter här och lyxar med snabbkaffe av Coop X-tra's eget märke. Jag vet. Jag borde skämmas. Livet är inte rättvist hörrni. Det är inte det.
Rödlökspojken
De andra barnen undrade ofta varför han luktade så konstigt när han pratade. Det var liksom en frän lukt som kom från hans mun, en odör som de andra barnen hade svårt att identifiera. Det var inte så att de andra barnen på något vis menade något illa med att fråga pojken om hans aningen annorlunda doftande mun. Nej, absolut inte. Det här var inga elaka barn. De var helt enkelt uppriktigt nyfikna på vad det var som framkallade den märkliga lukten.
Pojken själv tog inte heller illa upp när de andra barnen frågade om hans andedräkt. För han var ett tryggt barn som hade fått ovanligt mycket kärlek under sina hittills inte särskilt många levnadsår. Därför kände han mycket väl till sitt eget värde och skulle aldrig låta någon tala om för honom att han inte dög precis som han var.
Men ändå hade pojken inget bra svar att ge de andra barnen. Han kunde själv känna den något stickande lukten när han höll handflatan framför munnen och andades på den. Han hade aldrig tidigare reflekterat över sin egen andedräkt och blev ytterst förbryllad över det faktum att den var så annorlunda jämfört med de andra barnens. Efter en noggrann genomförd undersökning, där pojken gick barnaringen runt och lät alla barnen andas på honom, kunde han bistert konstatera att den enda andedräkten som kom i närheten av den riviga intensiteten i hans egen var Kostas andedräkt. Men där hade man en given förklaring i den mängd tsatsiki han tvingades äta varje dag på grund av sitt ursprung.
Och pojken själv åt väldigt sällan tsatsiki. Det var endast vid de tillfällen hans mor var för lat för att laga mat och man tröttnat både på sushi och thai. Då kunde det hända att man hämtade sig lite souvlaki med diverse tillbehör på den lokala grekiska kolgrillen. Men det var inte ofta det inte. De hade ju en pizzeria i kvarteret också, icke att förglömma.
Barnen, inklusive pojken var en grupp väluppfostrade och vältaliga individer. De satt gärna och förde djupa diskussioner hellre än att smeta senap i rumpan på katter, som många av deras jämnåriga kamrater föredrog att göra. Så pojkens andedräkt kom följaktligen att bli eftermiddagens ämne för diskussion på förskolans lektimme. Man diskuterade fram och tillbaka och teorierna som kom upp var alla mer eller mindre otillfredställande som förklaringar till pojkens funkiga andedräkt.
När lektimmen kom till sitt slut var barnen inte särdeles mycket klokare. De kunde för sitt liv inte förstå vad det var frågan om. Så de bestämde sig för att släppa det hela och bara låta allt vara som det alltid varit och ta fruktstund istället.
Tja.
Här sitter jag på ett random Scandic i Göteborg och jobbar från toaletten. Multitasking, joråsatte.
Jag lever alltså. För er som undrar. Gynekologen har inte dräpt mig ännu. Men jag tar det säkra före det osäkra och flyttar istället. Snart. Tills dess bor jag på Scandic.
SKRÄCKEN!!!!
Nu är jag tillbaka i Stockholm. Hör hur någon härjar på undervåningen. Misstänker att det är gynekologen. Vågar ej ge mig till känna!?
Hybris.
Man kan ju inte låta bli att älska att jag lade upp en gigantisk bild på mitt eget ansikte i förra inlägget. <3 Sen kan man eventuellt låta bli att älska mig när jag gör det en gång till. :(
NU SKA JAG TITTA PÅ SEX AND THE CITY OCH VÄLTRA MIG I SJÄLVÖMKAN!!!!!
Jag börjar bli stor nu. Och lite kaxig.
Förresten så har det kommit till min kännedom att jag har jag ett RIKTIGT fan. Hon heter Frida, är 17 år gammal, och kommer från Göteborg. Och hon tycker att jag är BÄST. Så vi har i alla fall en sak gemensamt om man säger så.. heheheheheehehehe.
Det är ganska coolt att ha ett fan ska jag tala om för er. (Jag vet att Linnéas mamma är lite av ett fan också. Och att min morbrors fru tycker att jag är så cool att hon inte kunde låta bli att investera i ett torrschampo, som hon aldrig ens kom att använda, bara för att jag bloggade om det.) Men Frida är ett RIKTIGT fan. För hon är en FRÄMLING!!!! SOM GILLAR MIG!!!!
Idag mår jag. Så atte.
Jag vet inte riktigt alltså.
Ni vet ibland, så börjar man ju fundera lite på livet. Typ: "blev det inte bättre än så här?" i allmänhet och "borde jag inte satsat på att bli musiker ändå?" i synnerhet. Jag gör det ganska ofta. Funderar på det där med musiken alltså. Förbannar mina föräldrar för att de inte tvingade mig att ta sånglektioner och ägna all min fritid till att lära mig spela coola instrument.
Men nä, istället skrattade de tills de låg på golvet och slog sig på knäna av oåterhållen glädje när de hörde mig sjunga "lilla snigel". De tyckte att den fruktansvärda falskheten i min lilla stämma var en alldeles ypperlig vardagsunderhållning och struntade i att ge mig någon musikalisk utbildning what so ever. Eller, de tvingade mig att börja spela klarinett. Och det är ju inget coolt instrument. Alla började kalla mig för klarinett-karin och det blir man ju en aning ängslig av. Så ängslig att mn börjar sjunga ännu falskare och inte ens får vara med i Lucia-tåget...:(( Okej, kanske att det var först på universitetet jag fick epitetet Klarinett. Men ändå. Det gör ingen 22-åring lycklig heller?? Jag hade hellre spelat balalajka. Så hade alla refererat till mig som "den där festliga tjejen med balalajkan som spelar lilla snigel utanför Konsum." Det hade sköljt bort all min ängslan liksom.
Hur som helst så skrev min lillasyster och jag en låt om en pojke med balalajka en gång. Det var på den tiden när det var okej att använda ordet neger utan att det hade någon nedsättande klang. Den gamla goda tiden alltså.
Så här gick den. Till valfri melodi.
"Det var en gång en liten negerpojke,
som bodde på ön Jamaica.
Han bodde jämt och ständigt på hotell,
och spela på sin balalajka.
Å han spela,
på sin fela:
vio-vio-vio-li-in
Å han spela,
på sin fela:
vio-vio-vio-liiiiiin."
Det var allt från mig nu. Tack och hej.
SKRÄCKEN!!!!
Det värsta som kan hända en människa har just hänt mig. Jag hyr, som obekant för en del, ett rum i ett hus. Det är vedervärdigt redan som det är liksom. MEN NU SKA DET FLYTTA IN EN MANLIG GYNEKOLOG FRÅN ATEN I RUMMET BREDVID MITT. HAN HAR PLUGGAT SVENSKA I ATEN ENKOM FÖR ATT FLYTTA TILL SVERIGE OCH JOBBA SOM GYNEKOLOG. HANS HÖGSTA DRÖM ÄR ALLTSÅ ATT UNDERSÖKA SVENSKA TJEJERS KÖN????
Jag är rädd. Hur ska jag hantera detta? Har inte ens ett lås på min dörr?
Asså.
Okej. Så här äre. Jag har fyndat mig en tröja på second hand. Tyvärr så är den i strl 140. För barn. Så jag fick den briljanta idén att vika upp ärmarna så att de inte ska se för korta ut. Men då blev de ännu kortare!? :(
Glömde se ledsen ut på bilden så jag gör några extra ledsna smileysar: :(:(:(:(:(
Mycket viktig information till allmänheten.
Ibland blir man så himla sugen på att måla något i paint. Så då gör man det. '
Sen när man är klar så blir man lite besviken för man är osäker på vad det är man har målat för något egentligen.
Då blir man ibland väldigt sugen på att äta choklad. Så då gör man det.
Sen upptäcker man att det gick ganska bra. Så då blir man glad för att man är bra på något.
Frågor på det?
Ja? Nej?
Alltså, ni vet när man står naken framför spegeln och hoppar upp och ner? Och allt bara dallrar? Och sen inser man att det här är det minsta det någonsin kommer att dallra. För man är redan 25 och förmodligen kommer formen aldrig att bli bättre än så här. Ska man då skratta eller gråta??
Jag undrar på riktigt alltså. Ska man skratta eller gråta?
Man borde kanske skratta, va? För det är alltid roligare att ha roligt än att ha tråkigt. Eller?
Det är kul med bilder när man läser ett blogginlägg. Jag skulle kunna ha tagit en bild på mig själv när jag studsar upp och ner framför spegeln. Det hade varit ju varit relevant. Men nu valde jag en bild på min vän Loui när hon vandrar på Store Mosse istället. Det kanske inte har någonting alls med inlägget att göra, men jag ska träffa henne ikväll. Och kanske att vi kommer att prata om daller. Det vet man liksom aldrig.
Är dyslexi som diabetes?
Alltså, ser nu att jag i mitt förra inlägg skrivit all istället för old. Kan man få åldersdyslexi?
Vad?
Här sitter jag i Gnosjö, på pappas hemmakontor, och bloggar som jag brukade back in the good all days. Som jag förstår det så har ni inte saknat mitt uttåg ur bloggosfären allt för mycket då jag upptäckte att jag endast har EN ENDA BESÖKARE OM DAGEN PÅ DEN HÄR BLOGGJÄVELN!!??
Men till dig som fortfarande läser (mamma?), jag hare bra. Åt nyss en bra bit lammfilé till lunch och mådde som det rovdjur jag är. Slet som brukligt i mig köttet med mina nyvässade hörntänder och avslutade kalaset med en avgrundsrap. Mumma.
Nu ska jag skriva färdigt min debutroman. Jag skulle vilja säga att du snart hittar den i en bokhandel nära dig. Men med större sannolikhet så kommer jag väl bli tvungen att publicera den här i bloggen. För att i alla fall få en läsare.
Anyhoooo, jag bifogar, som vanligt, en webcamad bild på mig själv. Kommer inte riktigt ihåg vad det är för poser man brukar göra så jag kör min gamla klassiska fotomin. "Äkta leende" brukar jag kalla den.
Hepåre. Vi får se om vi hörs igen liksom.
Hej.
HALLÅ!!!!
Hej hej bloggen!
Jag har så fruktansvärt lite tid för dig just nu. Det är godis som ska ätas, yatzy som ska spelas och däremellan ska jag hinna sova. Ibland går jag i skolan också. Pust och stön alltså.
Såg en råtta i soprummet häromdagen med. Snabba små råttfötter som sprang under soptunnorna. Och soporna fick efter ett chockartat skrik och häftig hjärtklappning följa med mig in igen. Är ganska omtumlad och har inte riktigt hämtat mig än. Har drömt mardrömmar tre nätter i rad. Som i och för sig inte innehöll någon form av gnagare eller djur över huvud taget. Men ändå. Det måste finnas ett samband.
Kan för övrigt meddela att jag är sjukt sugen på att förtära någon form av dött djur. Ett stort djur alltså, typ oxe, inte gnagare. Men ingen entrecote, för det är inte gott. Detta är dock ett problem utan lösning och det blir väl till att äta en sketen fågel eller nåt till middag. För jag kan som bekant inte konsten att tillaga stora bestar.
Vilket leder mig till nästa ämne. Mannen som hatade hästar. Ja, det är dags att skriva ett nytt kapitel. Jag vet. Kanske att jag gör det senare. Kanske inte. Det beror på om godiset måste ätas upp eller inte. Man måste ju prioritera.
Fullkomligt normalt
Älskar att min mor sms:ar mig vid sex en söndagsmorgon. Älskar att jag dessutom är vaken och svarar. Men mest av allt älskar jag hur fruktansvärt livsviktig den här sms-konversationen är.
