Det finns nog inget jag avskyr så mycket som en osamarbetsvillig blodapelsin.

När fruktköttet är så saftigt att det fastnar i skalet och hela tummen åker in i apelsinjäveln. Och fruktsaften rinner ner för fingrar och underarmar och man blir tvungen att sörpla i sig denna rinnande flod av juice och slicka armarna rena för att rädda fashionabla kläder som inte förtjänar att gå detta fläckiga öde till mötes.

Så sitter man där och lapar sig själv på armbågen och känner sig dum. Och sen inser man att blodapelsinen fortsätter pumpa ut sin jävliga juice i handflatan där man för stunden låter det massakrerade eländet vila. Så blir man tvungen att hetsäta apelsinen så fort att man inte ens hinner separera klyftorna från varandra (som om det ens vore möjligt). Och så känner man sig ännu dummare.

Vad som skulle blivit en trevlig liten fruktstund blev en intensiv minut av kladd och slabb. Sen får man ont i magen.Och känner sig om möjligt ännu mer dum.